Och allt går på som vanligt...

 
Det är den andra mellandagen, den 27:e december 2012. Det är två dagar sedan Britt-Marie slutade andas. Det är två dagar sedan Clas och Clara förlorade sin mamma och Mats sin maka. Vinterlandskapet fortsätter att visa sitt vackraste jag, det gnistrar och glimmar och är lagom kallt. Solen visar sig till och med och målar träden fläckvis med eldslågor. Människor får slut på mat och åker och handlar, man fyndar på mellandagsrea och funderar på om man ska vara snabb med att städa ut julen i år. Allt bara rullar på. Det måste kännas konstigt, när det allra värsta har hänt. Jag tänker på döden, mellan varven. Mellan det att jag märker att mjölken är sur och att granen barrar alldeles förskräckligt. Mellan det att jag funderar på om jag ska läsa Nina Björks bok, Lyckliga i alla sina dagar, eller åka till Media Markt och mellansdagsfynda. 
 
Jag bestämmer mig för att fånga dagen och gå ut och provfota litegrann med en Canon EOS 550D. Jag grunnar nämligen på vad jag ska köpa för kamera, liksom jag grunnar på inköp av dator, skanner och extern hårddisk. Jag är otroligt velig och oteknisk och fattar aldrig vad alla dessa siffror och bokstäver står för. Intel, GB, rpm, 2210, processor 15, tum och pixlar och raw...Jag grunnar på det...och på döden.
 
Solens eldkvastar på träden vid dammen på Sandbacka
 
Snön ligger kvar och bäddar in oss i det vackra, vita
 
Aktuella val idag, konsumera eller bilda sig...
 
Efter min fotopromenad tog jag mig iväg till Media Markt och trotsade min velighet. Efter att ha pratat med tre försäljare, snurrat runt på PriceRunner och kliat hål i hårbotten så förvånade jag mig själv med att gå till kassan med ett paket under armen, med en champagnefärgad Acer Aspire. Nina Björk får vänta. Mellan alla dessa handligar var döden med. Jag lyssnade på Hanna Hellkvist, i bilradion, som pratade om sin döde far, jag tänkte på min egen död och mumlade böner till någon jag inte tror på om att mina nära och kära ska få leva.
 
Så är det med livet och döden, de förutsätter varandra. Och de som lever kvar måste fortsätta leva med allt som det innebär. Så får man försöka bearbeta den tunga bördan till något lättare man kan bära med sig. Kanske kan man tänka på den förlorade när man ser solens vackra spel på snötyngda tallars slanka stammar.
 
Varma tankar till alla er som saknar och sörjer!