Massor av jobb, diet och film
Terminen drog igång med full fart. Två av mina närmaste kollegor totalt däckade i någon riktigt otäck förkylning. Tycker hemskt synd om dom men hinner inte tänka det klart förrän jag rent egoistiskt tänker, måtte inte JAG drabbas. Jag har nu kört min kur i en hel vecka och är inne på den andra. Helgen har varit vit och vacker på många sätt. Skidåkning, städning, tvätt och bara tranbärsjuice och grönt te till maten. Men nu längtar jag efter värme, mat, vin och kanske Italien.
Min käre granne Tomas och jag skålar för en glad midsommar. Vi är i Castiglione de la Pescaia.
Så här glad blir jag när jag får mat, halstrad färsk tonfisk med tillbehör. Första tuggan är bäst, då har man allt framför sig. Jag kan tyvärr redan efter andra tuggan tänka att, snart är det roliga slut. En kursare försökte få mig att ändra min inställning. När jag har tallriken framför mig ska jag försöka tänka, hur ska jag få i mig allt det här? Jag har försökt men det har inte funkat så bra.
Ikväll har vi varit och sett Winters bone av Debra Granik, en film som utspelar sig i Missouri på gränsen till Arkansas. Det är grått, trist, fattigt och alla verkar vara kusiner med varandra. De lyder också under någon sorts införlivade klanregler. Den sjuttonåriga flickar Ree får ta hand om sina småsyskon då mamman är psykiskt väck kanske på grund av att pappan kokar crank och åker in och ut ur finkan. Det verkar finnas något som kan liknas vid hederskultur och jag tänker att detta är verkligen inte den bild av USA som vi är vana vid att se. Filmen är oerhört stark och välspelad. Den fick mina problem och bekymmer att te sig ganska små.
Mitt filmår har börjat starkt. Den första filmen var Pernilla Augusts Svinalängorna. Då grät vi så det skvalade. Den var fantastiskt bra. Det slog mig som ett knytnävsslag i magen hur vi ofta dömer människor utifrån hur de kan prata svenska. Mamman och pappan är invandrade från Finland och lyckas aldrig med att göra Sverige till sitt. Men främst handlar filmen om hur utsatta barn till missbrukare är. Läs boken (Susanna Alakoski) och se filmen! Tänk på hur vi behandlar de svagaste i samhället. I Umeå har vi en mästare på att ge ord för de fattigaste och utstötta. Läs Leif Stenbergs Vänsterspalten i måndagens (17 januari) VK. Han kör också radiobio på Frälsningsarmén i Umeå på onsdag. Det ska handla om missbrukares väg till glädje och självkänsla via teatern, tror jag.
Det är ruskigt hur bra jag har det. Det är vidrigt hur orättvist det är i världen. De som säljer larm, vakttjänster och boende i supersäkra inhägnade områden, de tjänar miljarder. Människor bränner sig själva till döds runt om i världen i protest mot orättvisorna. Vi kanske skulle börja fördela lite mera rättvist innan någon kommer och vill ta vår mat, vår värme och vårt liv.
Högt och lågt i mitten av januari. Snart ska jag ta min tranbärsdryck med krossat linfrö och oavsett världsläget och tankemöster så längtar jag till min frukostäggröra i morgon bitti. Då hoppas jag bli redo för en fullspikad dag och kväll i skolan. Vi har informationskväll för föräldrar inför gymnasievalet.