Baggar och hjortar-film på TV





Som lärare i filmkunskap känner jag ett visst krav på mig att ha sett vissa filmer. Folk runt omkring mig kan också förvänta sig en hel del.
-Va, du som är lärare i filmkunskap måste väl ha sett den? Hur kan du ha missat den?
På lov och ensamma helger kan jag försöka bättra mig, låna hem lite klassiker och försöka bli uppdaterad.
Deer Hunter av Michael Cimino, 1978, är en sådan "måste ha sett film" Jag har sett och hört otaliga regissörer och filmarbetare hänvisa till den. Jag har också sett massor av klipp från filmen, så där så att man nästan skulle kunna inbilla någon att man faktiskt hade sett den, men väldigt längesen...

Lördag 22 januari. Ensam hemma, går på detoxkur, och Deer Hunter går på SVT, reklamfritt och på en bra tid. Nu skulle det bli av. Den är tre timmar lång. Etableringsscenerna, den långa bröllopsskildringen och hjortjakten går bra. Sen hamnar de i helvetet i Vietnam, fångstkorgar i floden och krigsfångar som tvingas spela rysk roulette. Jag fick, typ, panikångest, åkte liksom ner i ett svart hål, det bultade hårt vid tinningarna, jag fick hjärtklappning och tänkte ge upp. Gick ut i köket, gick på toa, andades lugnt, funderade på om jag kanske skulle gå över till grannen. Men jag VILLE ju ha sett hela filmen. Ville äntligen bocka av den. Jag tog lillkatten i knät och satte mig åter framför platteven med händerna framför ansiktet och utspärrade fingrar och höll ut ända till den frusna slutscenen. Borde kanske fått medalj för tapperhet i strid.

Filmen fick kritik när den kom för att den ansågs ge en falsk bild av historien och en rasistisk bild av asiater. Man tvingade inte krigsfångarna att spela rysk roulette. Men jag tycker att det ger en bra bild av vilken fruktansvärd situation de befann sig i. Det är ganska lite dialog och  abrupta klipp både i tid och rum, vilket förstärker känslan av meningslöshet, tycker jag. Filmen var en av de första filmerna om Vietnam som gick hem hos den stora publiken. Kanske hjälpte den några att förstå vad de varit med om och hur de kan ha påverkats av det. Ett sant nöje var det att se Meryl Streep och Robert de Niro. Roligt var det att se hur Kjell Sundvall inspirerats av både jakt och barscenerna när han gjorde Jägarna 1996. Männens klädsel och grabbiga jargong känns också igen.

Igår var det Guldbaggegalan. På Cirkus i Stockholm var jag tyvärr inte. Men jag har varit med en gång på Operan i Göteborg. Det är en av mina absoluta TOP TEN Parties i livet. Nåväl, nu var det mitt insuttna hörn i vardagsrumssoffan som fick duga. Baggarna fördelades på många filmer, det tycker jag var bra. De flesta filmerna som prisades hade viktiga och allvarliga ämnen. Berättelser som föds ur ett behov av att dela med sig och som  förhoppningsvis ses av dem som kan bli hjälpta av att ta del av berättelsen.

Pernilla August läste i sitt tacktal ( bästa regi, för Svinalängorna) upp ett brev från en 25-årig kille som vuxit upp i ett missbrukarhem. Han skrev att genom filmen kom han till insikt om vad han varit med om och varför han har mått som han har mått. Det tycker jag är en av de mest fantastiska sakerna med film, att man kan hitta sig själv och förstå att det kanske finns fler som delar ens problem. Många homosexuella jag har träffat, vittnar till exempel om hur viktiga vissa filmer har varit för att man ska våga komma ut. Filmer som vågar ta tag i och diskutera vad som räknas som normalt, vad som är svårt och därmed viktigt, kan ibland vara med och rädda liv. På Gulbaggegalan,den som jag var med på, så dansade jag med  Cecilia Neant-Falk som vunnit en guldbagge för sin dokumentär, Du ska nog se att det går över, om homosexuella tjejer. Hon hade sin bagge med sig så jag har faktiskt dansat med en guldbagge, ja det har jag hjort...och jag har allt lite guldbaggeglans kvar nånstans.

Nu har bloggandet spridit sig i arbetsrummet. Min kollega Micke, har startat en bakugnsblogg ,den blir man hungrig av. Mmmmmmmmmm

#1 - Tormodstina

Great work,webmaster,nice design!