Vi speglar oss i mediernas bilder

Bäst på Midgård just nu är Karin Frykholm och Lova Öbergs bröstutställning.



"Midgårds mest blottade utställning hittills

Vad är det - hur ser det ut - och vems är kvinnobröstet? De frågorna ställer sig två unga tjejer i en utställning som har vernissage i kväll på Midgårdsskolan.

Ett kvinnobröst är ett kvinnobröst, precis som att en tå är en tå och en hand är en hand. Eller? Karin Frykholm och Lova Öberg har under hösten och våren jobbat med en utställning som projektarbete där syftet är att väcka tankar. De har fotograferat över 50 kvinnors bröst till utställningen för att se vad som händer när de klär av den dolda kroppsdelen och låter den exponeras av ljus. "

Kopierat från Midgårdsskolans hemsida


Vi speglar oss i mediernas bilder och jämför oss. De bröst vi ser i medierna ser för det mesta ganska likadana ut. De är jämnstora och ofta påfallande stora. De kanske är retuscherade så att bröstvårtorna sitter på samma höjd. Brösten i sig kanske i själva verket är implantat. Som ung växande kvinna är det lätt att tro att man är onormal. Man tycker att  man har extremt olika bröst, extremt små eller extremt ovanliga bröst.

När man kliver in i det gröna rummet där utställningen hänger är det mest tydliga hur olika vi är. En hyllning till olikheten. Jag vill hylla denna utställning, de unga kvinnor som gjort den och de kvinnor, unga och mogna som låtit sig fotograferas.

När man står där framför spegeln och granskar sig själv och bara har mediernas mainstreambilder av bröst är det lätt att känna sig fel och ful. Denna känsla av missnöje är en gyllene bägare för dem som säljer drömmar om större, bättre och vackrare bröst. Jag tycker att det är vidrigt att plastikoperationer normaliserats. Man sparar kanske till en bröstoperation framför att skaffa sig en utbildning. Snacka om en backlash.

Plastikkirurgerna har också tagit sig in på ännu mer intima kroppsdelar. Genom att erbjuda kirurgi för underlivet så kan man få unga kvinnor att börja spegla och mäta sina blygdläppar. Kanske hänger lyckan på en centimeters överhäng på vänstra blygdläppen. 15 000 kronor kanske, jag vet inte. När vi ändå är där och speglar oss kanske vi bör tänka på en anusblekning också. Det sägs vara ett vanligt ingrepp. Vilken rolig scen det skulle kunna bli. Kollegorna kommer efter lovet och ska jämföra sina blekningsresultat.

Är jag nu också en av dem som är med och normaliserar dessa ingrepp. Jag hoppas inte det. Jag vill ifrågasätta. Jag vill att vi ska duga som vi är. Jag vill att vi ska lyfta blicken och titta på världen och vad vi har för möjligheter. Fokusera mer på VAD vi ser än hur vi ser ut. Inte att vi bara ska vara konsumenter som fokuserar på våra millimetrar hit och centimetrar dit. Jag vill att vi ska gilla olikheterna.



Här är en del av den häftiga utställningen.

Jag kommer också ihåg när jag var ungefär 15 år. Jag tyckte att min näsa började växa ohämmat. Ju mer jag stod och stirrade på min växande näsa i spegeln desto större blev den ju. Tll slut kändes det som att jag inte kunde gå ut. Alla skulle bara se min näsa. Den där fixeringen gick över. Det kan hända ibland att jag kommmer ihåg känslan, om jag råkar se min spegelbild från någon särskid vinkel och inte är beredd.

Bäst på Midgård. Ja då ska ni veta att vi har haft en härlig konsert med Bulgariska folkmusikanter på luchen idag. Teatertreorna spelar Macbeth och gör fantastiska skådespelarprestationer.
#1 - Anita

Viktigt ämne och väldigt bra skrivet Cicci!

#2 - Lova

Tack för hyllningen!

#3 - Anonym

Ha ha, kom den kommentaren in nu, december 2011. Tack och vad kul, för den fick mig att bli påmind om era viktiga bilder! MammaMedia. Vad gör du/ni nu?